Jag har sjuk hemlängtan och avundas alla som pyntar hemma hos sig, som säger hej till mamma i all hast innan man springer iväg på något annat, som får lagad mat serverad, som inte behöver säga hejdå till alla nyfunna vänner.
Jag tycker verkligen att det är skitjobbigt att säga hejdå. Blir ju helt tårögd, vilket inte är särskilt likt mig. "Säg inte hejdå då? Fel inställning!" förslog en omtänksam själ. Då blev jag mest irriterad, men det är såklart rätt. Jag kommer ju faktiskt tillbaka, det vet jag ju.
Skulle jag inte sakna alla här redan, vad hade de då betytt för mig. Att jag redan saknar dem innan jag ens förflyttat mig säger väl ändå en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar