När allt lagt sig

Såhär efter student och alla kramar av förväl känns jag väl att det är trist att min årskurs på Nahum inte kommer ses igen i samlad trupp. Jag är helt säker på att jag kommer träffa folk då och då, men det är ju inte riktig samma sak. För jag tycker ändå att jag är påväg, påväg mot något nytt, något större. Mogen för förändring och hungrar efter andra situationer, intryck och människor att lära känna. Hela denna sommarn känns som en språngbräda mot just det och frustationen ökar när Stockholm har fint väder när det är regnigt här eller när kompisar i huvudstaden hittar på saker och vill ha med mig. Well, jag är på fel ställe. IGEN. Jag hatar det. Punkt.