Nu har jag stirrat ett tag på dendär blinkande markören. Det går inget vidare att skriva idag fastän jag känner så mycket på en gång. Jag är sjuk, feber och ont i bröstkorgen, lagom svårt att andas och är konstant trött. Kan väl bero på att jag inte har kunnat sova den senaste veckan, sömnbrist drar ju ner immunförsvaret en hel del.
I morse när jag satte mig framför tv:n, insvept i en filt så tittade jag en stund för att under reklampausen se sån trailer för ett veterinärsprogram. Jag började böla direkt och stängde av dumburken för att parkera mig i sängen. Här har jag legat hela dagen tillsammans med lilla Lova, med undantag för pastakokningen till lunch. Pasta är väl ändå det godaste som finns? Pasta med egentillverkad sås blev det.
Så när jag har varit ledsen med jämna mellanrum under dagen har Lova tröstat mig. Hon har tryckt sig mot mig och puffat på mig med sin blöta nos när jag gråtit lite förmycket. Hon känner mig verkligen, känner av hur jag mår och så. Men jag känner också henne och förstår att hon inte mår bra, hon lider och fy vad ont det gör i mig att se.
Usch, morgondagen vill jag bara ska försvinna. Poff! Så kanske den är borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar